Hos pappa

Vi hade ätit en god lördagslunch med stekt strömming och potatismos när pappa plötsligt sa:
- Ja, det gick ju bra för andungarna tillslut.
Jag skrek:
-VA!? Vaddå, har dom klarat sig? Dom där fem som var kvar!?
-Ja, det var ju någon som hade byggt ett litet hus...
-Ja! sa jag otåligt.
-...och han som äger kiosken hade ju lagt in en huva i huset så de skulle få vara varma.
-Ja! sa jag otåligt igen.
Undrar om vi pratar om samma sak, tänkte jag för mig själv och sa:
-Men det var ju en mamma som lämnade fem ungar...
-Ja, sa pappa, mamman kom tillbaka och hämtade dom.
-Hur vet du det här? frågade jag och kände mig lite besviken för att jag inte hade sett det själv.
-Det stod i tidningen igår eller när det var.
Pappa gick och hämtade en bunt tidningar som han sparat, inte för andungarnas skull utan för att visa mig en annan sak. Vi bläddrade och det tog en oändlig tid, ca 3 min, innan vi hittade artickeln. Där stod det svart på vitt att en andhona hade kommit på söndagen och hämtat de små andungarna och tagit de med ner i den stora ån. Alla hade kommit med. Jag drog en lättnadens suck och satte mig ner vid köksbordet igen. Här hade jag gått i flera dagar och fantiserat om vad som hade hänt. Allt från rovfåglar till svältdöd. Ingen blev gladare än jag. Kanske min insats med brädan inte var helt fel trots allt.
Pappa avbröt mina tankar och sa:
-Titta! Vad är det där för fågel?
Han hade fått syn på en liten fågel som liknade en gråsparv men den var för stor för det. Vi fick det inte att gå ihop. Pappa reste sig upp och gick in i vardagsrummet för att hämta sin fågelbok. Efter lite bläddrande så...
-Här! Den här är det. Pilfink! Japp, precis så såg den ut.
Vi kunde pusta ut igen. Två fågelgåtor var nu lösta och det var dags för kaffe på maten.