Ni skulle bara veta vilken dramatik det har varit här i Gävle för en andfamilj. Nedanför tågstationen så finns en liten kanal. Där i kanlen så hade en andmamma och hennes 10 - 12 ungar slagit sig till ro. Jätte små söta ungar som är så där duniga. En dag när jag var på väg hem hade mamman plötsligt bestämt sig för att flytta sig och ungarna till gavleån. Hon hade bara fått med sig hälften och var på väg över vägen. En bil fick snällt stanna och vänta på henne. Men hon tvekade väldigt och vände så småningom till resten av kullen som pep jätte högt där nere i kanalen. Jag pustade ut och gick hem. Nästa morgon så var mamman och alla ungar kvar. När jag gick för bi samma dag på hemvägen så såg jag inte mamman utan bara tre sycken små andungar. Resten var borta!!! Mamman har glömt dom! Eller bara lämnat dom! Förstår ni vad hemskt? Nu paddlar de på där i den kala och öppna kanalen helt själv och försöker fånga små flugor. Helt övergivna. Hur ska det gå för dom? Jag tror inte de kommer att klara sig. Vad ska dom äta? Idag ska jag gå förbi igen och titta. Hoppas att dom är kvar.
Igår var jag i järvsö och tittade på mitt boende under sommaren. Ja, vad ska man säga? Varför kan man inte råka ut för normala människor någon gång??? Bara så att man någon gång kan få känna sig lugn. Jag återkommer om det här.
Idéerna pyser nu till mig sakta men säkert. Jag nämde i ett brev till marie att jag funderar på att köra på det här med att ramla. Men egentligen handlar det om att känna sig obekväm i olika situationer. Ni vet, man har köpt en ny tröja, klippt ny frisyr, piffat och fixat sig lite. Sedan hamnar man i en situation där man känner sig obekväm och faller. Kanske inte bokstavligt ramlar, men faller inombords. Där står man med sin nya frisyr och piff och det blev fel bara. Det vill jag försöka uttrycka på något sätt. Usch, jag har aldrig berättat i föreväg hur jag tänker. Det kanske inte alls kommer att handla om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar